Ett referat från symposiet "Museums and the Enlightenment"

Den 20 november förra året hölls symposiet ”Museums and the Enlightenment”, det sista av tre i symposieserien ”Arvet efter upplysningen” på initiativ av Nobelmuseets forskningsavdelning och genomförd i samarbete med Nationalmuseum och Södertörns högskola. Idén om att anordna en serie lärda diskussioner om upplysningens arv tog form under högtidlighållandet av Alfred Nobels 175-årsdag, en person som var vad som brukar beskrivas som en man av renässans och upplysning. Under tre tillfällen, ett under våren och två på hösten, har lika många teman presenterats för diskussion: upplysningens dialektik; upplysningen i svensk litteratur och upplysning – folkbildning – museer. I huvudsak rörde diskussionerna sig kring upplysningens påverkan på dagens kultur och rotades i disciplinerna historia, idéhistoria och litteraturvetenskap.

Det första symposiet ägde rum den 20 maj och bar titeln ”Reclaiming the Enlightenment” och samlade en panel bestående av Stephen Bronner, professor i politisk teori, komparativ litteratur och tyska studier vid Rutgers University, New Jersey; Barbara Taylor, professor i modern historia vid University of East London och Robert Bernasconi, professor i filosofi vid University of Memphis. Moderator var Marie-Christine Skuncke, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Detta första symposium centrerades kring frågeställningar av samhällsforskningens natur och ett försök att kritiskt ta sig an upplysningens arv i perspektiv av etnicitet, kön, religion och politik. En vital fråga var huruvida upplysningen borde åternyttjas och eftersträvas eller avfärdas och förskjutas.
   Det andra anordnades den 17 oktober och gick under rubriken ”Upplysning i svensk skönlitteratur”. Medverkande denna gång var Carina Burman, författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet; Arne Jarrick, professor i historia vid Stockholms universitet; Malte Persson, författare och litteraturkritiker och Lousie Epstein, medarbetare på Sveriges radios kulturredaktion. Syftet denna gång var att belysa och diskutera hur dagens författare förhåller sig till och behandlar upplysningen, dess källor och arv i skönlitterär gestaltning. En central frågeställning var huruvida kontemporära författare i första hand beskriver vår egen tid eller upplysningen.
   Efter de två föregående symposierna, som båda hölls i Svenska Akademiens börssal, återsamlades seminariet för en tredje session i Nationalmuseums hörsal. Mötet rörde denna gång museernas framväxt i samband med upplysningens kunskapsideal, och man uppmuntrade till diskussioner om de olika rötterna – så som vetenskapliga, filantropiska och tidigare ingående i kungliga samlingar – till 1700- och 1800-talens museigrundanden, samt hur dessa bakgrunder påverkar dagens situation vad beträffar museernas funktion och roll i samhället. Panelen bestod av en alltigenom internationell samling deltagare, som här introduceras i talarföljd: Heather Ewing, Research Associate vid Smithsonian Institution Archives; Simon Knell, Dean of Arts och professor i Museum Studies vid University of Leicester samt Kim Sloan, Francis Finlay Curator of the Enlightenment Gallery, The British Museum. Moderator var Peter Aronsson, professor i historiebruk och kulturarv vid Linköpings universitet, samt nyligen invald i Kungliga Vitterhetsakademien (eller som det fulla namnet utläses; Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, förkortad KVHAA) som instiftades 1753 av drottning Lovisa Ulrika.
   Karin Sidén, forskningschef på Nationalmuseum, öppnade samtalet genom att ge en kort historik över museet och dess grundande (vilken här kommer att utökas något). Nationalmuseum är ett av Europas äldsta museer och är i hög grad ett barn av upplysningen. Samlingarna i museets vård utgörs till stor del av de föremål, tavlor och skulpturer som tidigare ingick i Kongliga Museums ägo, en statlig verksamhet i offentligheten och ett allmänt rum för ideal och bildning. Kongliga Museum, inrättat 1792 till minne av Gustav III, öppnat i oktober 1794 och beläget i den nordöstra flygeln på Stockholms slott, var därmed ett av norra Europas första konstmuseum, och, desto mer märkvärdigt; ett av världens första museum att ha öppet för allmänheten. Museet inhyste de tidigare kungligt ägda samlingarna och utgjorde ett offentligt utställningsrum av de numera statligt ägda konstskatterna. Carl Fredrik Fredenheim, som innehade överintendentsämbetet mellan åren 1795 och 1803, var en viljekraftig och vederhäftig kulturadministratör, måhända den förste moderna i sitt slag, ägde en sakkunnighet som få vid tiden kunde överträffa och innehade svårslagna kvalifikationer; bland annat genom att ha varit en av de första att utföra systematiska utgrävningar vid Forum Romanum, samt varit Gustav III behjälplig vid ordnandet av dennes samling antiker.

Under 1800-talet ändrade museet inriktning och karaktär till att även inrymma samtida konstnärer, och förutom Johan Tobias Sergels skulpturer bereddes även plats för ett växande antal oljemålningar. Det väldiga omfång av konst som det ökade samlandet renderade såg det bäst att nya lokaler byggdes och genom riksdagsbeslut 1850 anslogs finansiering till en ny museibyggnad. Man anlade denna invid Blasieholmens strömkaj, med huvudfasaden vettande mot slottet på andra sidan strömmen. Arkitekt var Friedrich August Stüler, som även ritat Neues Museum och Alte Nationalgalerie i Berlin (vilka brukar nämnas som jämförande exempel till Nationalmuseibyggnaden), och det nya museet kunde invigas 1866.

Den nyuppförda och för tiden hypermoderna byggnaden bestod av tre parallellt lagda och två korsande flyglar i tre våningsplan, öppna portiker mot vattnet, fönster med generösa ljusinsläpp, särskilt anpassade utställningssalar och kabinett, två ljusgårdar och en grandios vestibul. Den monumentala trapphallen får dock ses som kronan på verket, vilken skär igenom huset axialt i plan och diagonalt i höjdled, och med ett Trapplopp kantat av avgjutningar av Parthenon-frisen samt en övre trapphall utformad till ett galleri för gipsavgjutna antika skulpturer. Ideologiskt låg tankar om en bildande andlig upplevelse i trappans stegvisa stigande mot högre kunskap, vilket även ingick i de olika våningsplanens kategoriska uppdelning av objekt. Byggnaden som helhet kan ses som symbol för strävandet efter en nationell självbild, och Carl Larssons väggmålningar i trapphallen kan ses som ett betydande inslag i skapandet av nationell identitet och ett bevis på att detta ändamål föreligger som en viktig del av museets funktion.

Historiserandet av den svenska nationaliteten utgör ett narrativ i själva byggnaden, där framlyfta svenska storheter insuper betraktaren med en nationskänsla som ligger utöver själva konstupplevelsen. Förutom att ordet ”national” kan understrykas i sammanhanget bör således kombinationen med ordet ”museum” härledas till 1800-talets museikultur präglad av nationsstolthet och stränga betoning på museets roll som medium för en bakomliggande kulturarvstanke, men även århundradets folkbildningsideal har fått ett betydande utrymme i skapelseprocessen av Nationalmuseum. Detta då det redan från början var inrättat som ett encyklopediskt museum, vars lokaler även tänktes inhysa Historiska museets arkeologiska samlingar, Livrustkammaren och Kungliga myntkabinettet (dessa samlingar fick dock sedermera externa lokaler på grund av en alltjämt tilltagande platsbrist). Man såg med detta ett samstämt syftemål: att förmedla kulturella kunskaper om Sverige och om svensk historia till landets folk och att bevara dem för kommande generationer svenskar. Idag är Nationalmuseum Skandinaviens största museum och utgör en vidmakthållande apparat för den ursprungliga traditionen i museiverksamheten som fanbärare av bestående värden. Museet som samhällsinstitution syftar dock inte enbart till bevaring av konsten och bibehållning av upplysningens tanke om ett offentligt rum för den i samhället utan även till levandegörande av ett förflutet.

Paul Sjöblom, förste intendent och ansvarig för forskningsavdelningen vid Nobelmuseet, gav i ett efterföljande inledningstal till Karin Sidén en kort genomgång av de tidigare symposiernas diskussionspunkter. Därefter höll Peter Aronsson ett anförande i vilket åberopades Immanuel Kants essä ”Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung?” (1784) i Berlinische Monatsschrift. Svaret tycks vara befryndat med många av upplysningsfilosfernas inställning av att kapaciteten för att förmå byggandet av en bättre värld ligger i observationens kunskapsgenereande natur, inte i förutbestämda uppfattningar om andra civilisationer och kulturer. Om än denna tanke gav upphov till vad som kan beskrivas som kulturrelativism ligger det i upplysningens själva väsen en emancipatorisk uppfattning av begreppen “kultur” och “civilisation” som evolutionära utvecklingsstadier i framstegssträvan och självdetermination. Upplysningsfrågan rördes senare av andra vetenskapsdiscipliner än filosofin, kanske främst inom den politiska teorin och sociologin, där Michel Foucaults idéer får utgöra exempel på vår tids samhällsanalytiskiska forskning.

I anslutning till Aronssons avslutande ord presenteras den amerikanska arkitekturhistorikern Heather Ewing och därmed var det tid för podiet att disponeras av de särskilt inbjudna talare som tidigare angivits i turordning och vilkas tal jag ämnar redogöra för i korta drag och i referatets form med början av Ewings.

Heather Ewing; The bequest of James Smithson: Enlightenment on Washington’s National Mall

Föredraget har ”The Smithsonian as an Enlightenment Museum” som tema, och tecknar ett levnadsporträtt av personen bakom namnet James Smithson, som ligger till grund för en av världens verkliga jättar när det kommer till museiorganisationer. Ewing börjar med att ge en verksamhetsbeskrivning över The Smithsonian Institution, som driver utbildnings-, forsknings- och museikomplex i flera delar av världen. Institutionen etablerades 1846 som en hybrid mellan statlig och privatägd verksamhet och huvudbyggnaden på Washington D.C.:s National Mall slog upp sina portar 1855. Sedan dess har skett en omfattande expansion och The Smithsonian Institution har för närvarande 19 museer fästa vid namnet. Bland dessa utmärks The Smithsonian American Art Museum, The National Air and Space Museum, The National Museum of American History, The National Museum of the American Indian, The National Museum of Natural History, The National Portrait Gallery, som alla är belägna i Washington, D.C., samt The Cooper-Hewitt National Design Museum i New York.

Utöver de ordinarie museerna och The Smithsonian National Zoological Park finns även ett hundrafemtiotal andra museer affilierade till The Smithsonian Institution, samt ett stort antal forskningscenter med hundratals anställda forskare, däribland observatoriet The Smithsonian Astrophysical Observatory och det dithörande Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics, The Smithsonian Environmental Research Center och The Smithsonian Tropical Research Institute. Man har även gjort forskningsresor och utfört geologiska undersökningar i Panama.

Förutom att vara en organisation med ett till bredden anmärkningsvärt spann av ämnesområden och företrädande ett strävande i linje med upplysningens kunskapsideal, kan den även beundras för sin stora variation av samlade föremål. I samlingen trängs naturaliesamlingar och historiska ting, så som den amerikanska flaggan, med Abraham Lincolns cylinderhatt och Dorothy Gales (spelad av Judy Garland) rubininfattade skor från filmen The Wizard of Oz (MGM, 1939), vilket i viss mån speglar den amerikanska karnevaliska kulturtraditionen av att uppvisa sensationella objekt, men utgör också å sin sida en minimal del av spektrumet som helhet. Med sin grund i den vetenskapsvurm som florerade i mitten av 1800-talet är museikomplexet det största i världen och i sig ett uttryck för den viktorianska erans syn på museet som en läroinstitution, vilket också var syftet bakom Smithsons testamentsgåva efter sin död 1829 till den amerikanska nationen för att stifta ett vetenskapligt samfund under namnet ”The Smithsonian Institute”, som skulle verka för ökandet och spridandet av kunskap till medborgarna.

James Smithson själv satte aldrig sin fot i USA. Han dog i Genua och begravdes på den engelska kyrkogården San Benigno. I sitt testamente, förrättat och bevittnat 1826, gav han hela sin förmögenhet till sin brorson, Henry James Dickinson, på villkor att denne ändrade sitt namn till Hungerford vid 1820-talets mitt, samt stipulerade att om inte brorsonen hade några barn vid tiden för sin död så skulle arvet gå till ”the United States of America, to found at Washington, an establishment for the increase and diffusion of knowledge among men”. Brorsonen dog i tjugoårsåldern utan arvingar och följdriktligen gick pengarna till stiftandet av The Smithsonian Institution. Exakt vad Smithson avsett med “increase and diffusion of knowledge” och hur arvets syfte skulle fullföljas diskuterades länge och institutionen etablerades först 1846. 1904, vid tiden för Alexander Graham Bells styrelsetid för institutionen, fraktades Smithsons kvarlevor till Washington D.C. med Bell som transportledare. Gravöppningen i Genua dokumenterades och Smithson försågs en gravkrypta i The Castle (The Smithsonian Institutions huvudbyggnad).

Heather Ewing har i egenskap av James Smithsons officiella biografiker gjort ett hästjobb i sitt undersökande av hans bakgrund, då de flesta av hans tillhörigheter, vetenskapliga samlingar, antecknings- och dagböcker, korrespondenser och andra papper förstördes i en tidig brand som rasade i institutionsbyggnaden 1865. Det är således ett utforskande av ”Smithsons lost world” Ewing fått tillägna sig, och föreläsningen bygger på hennes bok The Lost World of James Smithson. Science, Revolution, and the Birth of the Smithsonian (2007). För dennas räkning har hon undersökt de sociala och vetenskapliga nätverk han var involverad i, hans bankpapper och hans anteckningar berättande om vilka personer han bytte geologiska prover med.

Han föddes i Paris 1765 som oäkta son till den förste hertigen av Northumberland (tidigare fjärde baronet av Stanwick), Sir Hugh Percy, och blev aldrig erkänd av denne. Modern, Elizabeth Hungerford Keate, var Percys (då under namnet Smithson) älskarinna och änka till John Macie, och den unge James gick från början under namnet Jacques Louis Macie. Faderns förnekande av faderskapet präglade hans liv, och att vinna dennes erkännande var en sporrande drivkraft för honom. Sir Hugh Smithson var en tidens kända personer och kantades av skriverier i tabloiderna, och Elizabeth Hungerford Keate var en strävsam och idog kvinna när det kom till att stämma personerna i sin omedelbara närhet (vid ett tillfälle stämde hon till och med sin egen advokat). Den unge James såg som sin ambition att skapa sig ett namn för sig själv och inte stå i sin faders skugga, vilket han även uttryckte i ett av de dokument som senare kom att förstöras i branden.

The best blood of England flows in my veins. On my father's side I am a Northumberland, on my mother's I am related to kings, but this avails me not. My name shall live in the memory of man when the titles of the Northumberlands and the Percys are extinct and forgotten…

Han var tidigt en man dedikerad till vetenskapen, främst mineralogi och kemi, och blev vid 22 års ålder, som James Lewis Macie, upptagen i The Royal Society som dess yngste medlem. Tre år dessförinnan, 1784, hade han deltagit i en geologisk expedition till Hebriderna med flera av tidens ledande vetenskapsmän, bland andra James Hutton, som allmänt betraktas som geologins fader; medicinaren, fysikern och kemisten Joseph Black och vulkanforskaren, tillika den franske kungens gruvkommissarie och senare Frankrikes förste professor i geologi, Barthélemy Faujas de Saint-Fond. Den senare skrev boken Voyage en Angleterre, en Écosse et aux Îles Hébrides som publicerades 1787, och redogör i denna bland annat för gruppens utforskande av Fingals grotta på ön Staffa.

Smithson publicerade under sin tid i Royal Society 27 vetenskapliga uppsatser, av vilka den första presenterades för sällskapet 1791, och fick en mineral uppkallad efter sig, kallad ”smithsonite”. Han blev även, tillsammans med vännen Henry Cavendish föreståndare för The Royal Institution of Great Britain (grundad 1799). Vid begynnandet av det nya århundradet bytte han sin moders namn, Macie, mot sin fars, Smithson (som senare själv bytte namn till Percy).

Okänd konstnär, James Smithson at Oxford, ca. 1786, olja på duk, 60,1 x 46
cm, The National Portrait Gallery, Smithsonian Institution.

Smithson tog intryck av upplysningens syn på kunskapsuppbyggande genom kooperation, och de ideal som upplysningsfilosofer, så som John Locke, David Hume, Voltaire, den amerikanske revolutionära författaren Thomas Paine och vetenskapsmannen, uppfinnaren och statsmannen Benjamin Franklin, företrädde. USA genomgick en stor expansion på alla områden vid tiden före och efter självständighetsförklaringen 1776 och George Washingtons, John Adams’ och Thomas Jeffersons presidentskaper, vilken inte kan ha undgått Smithsons intresse. Kemisten och prästen Joseph Priestley, som hade blivit tvungen att lämna England på grundval av sina politiska övertygelser, hade förutspått att den amerikanska kontinenten skulle bära mer frukt på det vetenskapliga området än den brittiska, och detta kan ha påverkat Smithsons beslut att förlägga sin tilltänkta kunskapsspridande institution i ett land han aldrig fick tillfälle att besöka.

Upplysningen som ideologisk företeelse hyste en tro på att det var vetenskapen som höll i nyckeln till förbättringen av det mänskliga tillståndet. Lagar och förnuft skulle ersätta religiösa föreställningar. Smithson skrev 1792, tre år efter Bastiljens fall och egalitarismens utbredning, från Paris att ”dumhet och skuld har haft ett långt styrande, och det börjar, helt klart, bli tid för rättvisa och sunt förnuft att få sin beskärda del” (min översättning). Vidare var sammanslutningar i vetenskapliga samfund och kunskapsspridande institutioner något som Smithson värdesatte högt, och kunskapen, såväl som spridandet utav den, var för honom det som särskiljde den mänskliga civilisationen från andra djurs.

It is in his knowledge that man has found his greatness and his happiness, the high superiority which he holds over the other animals who inhabit the earth with him, and consequently no ignorance is probably without loss to him, no error without evil.

Smithsons upplysningsideal var influerade av de diskussionsklubbar, eller ”coffee houses”, som uppstod här och var inom den vetenskapliga världen. En idealistisk ståndpunkt var även att krig inte angick vetenskapen, då vetenskapen i sig aldrig befann sig i krig. Han skrev till Georges Cuvier den 2:a april 1808:

Les travaux des savants etant pour toutes les nations, euxmemes ils doivent êtres considére comme citoyens de tous.

(The works of scientists being for all nations, they themselves should be looked upon as citizens of mankind.)

Smithsons arv till den amerikanska nationen signalerande för epokens tidsanda, och anlände i en behövandets tid, enligt John Quincy Adams. Under Joseph Henrys sekreterarskap, i egenskap av chief executive, hölls på Smithsons intentioner att hålla öppet för allmänheten, något som om institutionschefen Alexander Dallas Bache fått hela sin vilja igenom att The Smithsonian Institution enbart skulle vara ett forskningsinstitut hade kunnat leda till att museifunktionen inte alls hade utvecklats. För närvarande håller man på att genomdriva The Smithsonian 2.0, och ta fasta på upplysningsarvet i form av en ny utbildandemodell; något som Heather Ewing hänvisar till som ”a gathering to re-imagine The Smithsonian Institution in the digital age”. Från regeringskvarterens fotända ämnar man dock att hålla på traditionen att verka för ökandet och spridandet av kunskap genom att göra den fri för alla.

Simon Knell; Enlightenment Illusions – Museums and the Politics of Geology in Early Nineteenth-Century England

Simon Knell inleder med att tala lite om det nya forskningsprojekt i museivetenskap som bland annat han själv och Peter Aronsson är deltagare i, ett slags identitetsprojekt för museer, som startar i februari i år. Knell kommer från School of Museum Studies vid University of Leicester. Han börjar med att genom ett cirkeldiagram framställa hur vetenskapshistorier (medvetet i plural betonande olika aspekter av historieskrivningstraditionen) angränsar varandra. Till sociovetenskaperna knyter han institutioner, praktiker och objekt, vilka befinner sig angränsande till det individuella och det geologiska historiefältet, och han understryker även hur intellektuell historia består av idéer och sociokulturell historia består av kontexter. Han utgår framför allt från sitt kapitel ”Museums, Fossils and the Cultural Revolution of Science: Mapping Change in the Politics of Knowledge in Early Nineteenth-Century Britain” i Museum Revolutions. How Museums Change and are Changed (Simon Knell, Suzanne MacLeod och Sheila Watson (Red.), 2007) och fortsätter med att citera gentlemannageologen Charles Lyell:

There is not a country in the world which had such opportunities for making collections as England. Yet how wretched were the collections of the British Museum’. (York Courant, 27 september 1831).

Knell tar därefter upp gentlemannasamlaren, privatsamlaren, geologen och paleontologen John Phillips (1800-1874), som upptäckte att stenar kunde inordnas i en tidssekvens. Vid 1830-talet görs ingen vidare skillnad mellan naturvetenskap och geologi, och det är snarare fråga om geologi som ett ämne inom naturvetenskapen. Knell visar i en diagramframställning hur gentlemanna- och privatsamlarsfärerna såg ut vid 1810-talet, vilken visar hur museum har den dominerande sfären, med geologiska fynd utanför verksamheten och som till största delen drivs av individuella intressen.

The Geological Society of London bildades 1807 som ett individualistiskt fält i form av en middagssammanslutning, med inriktning på mineralkabinett snarare än kemisk astronomi. William Smith (1769-1839) uppritade en grundläggande karta 1815 som påvisar hur man kunde kartlägga stenar och fossiler. Den engelska geologin drivs dock framåt av tävlingslystnad, och Simon Knell menar att tidens misstag är avundsjukan över nya upptäckter som görs dagligen. The Geological Society of London ser i en framställning vid år 1818 ut som en överlappande privatsfär, med museum nästan ute ur bilden och tillhörande det övriga samhället, och intresset drivs nästan helt framåt av konkurrenslust.

1824 hittades tänder från dinosaurier. Som om detta inte vore nog för att få tävlingsdriften att skjuta i höjden bildas under 1820-talet även flera filosofiska sammanslutningar på grund av konkurrensen. En sådan är The Philosophical Honey Pot. Det är även fråga om en uppstigande medelklass i ett socialt syfte, och alltfler elitklubbar bildas. The Yorkshire Philosophical Society Museum etablerades 1822 och öppnade museibyggnaden 1830, vilket förmedlade en kulturell känsla för vetenskap. Samtidigt ökar flödet av fossiler till York.

Knell visar ytterligare en cirkelframställning, denna gång över filosofiska sammanslutningar under 1830-talet, där ”yttre samhälle” utgör den yttre cirkeln, därefter följer i minskande ordning geologi, institutioner, museum och individer. Han tar därefter upp Hugh Miller (1802-1856), en skotsk författarikon och geolog som blev berömd för att ha funnit en fossilerad fisk. 1830-talet är även då ”det gamla sätten” kollapsar in över varandra och höjden av tävlingsinriktad geologi uppnås ca 1838. Det var vid denna tid Geological Survey of Great Britain bildades (etablerad redan 1835), med Sir Henry Thomas De la Beche (1796-1855) som verkställande direktör. 1837 etablerades Museum of Practical Geology och museibyggnaden i London öppnade 1851. Med tiden följde även det nya och revolutionerande Geological Survey (ca 1842).

Knell avslutar med att betona hur institutionen bildas för att häva konkurrensläget, då man inte kunde tävla individuellt med denna. Det var tidigare en fråga om en meritokrati i vilken alla ville söka sin egen lycka och göra karriär, i sig ett typiskt uttryck för upplysningen.

Kim Sloan; Displaying Enlightenment: A Critical Assessment of the British Museum’s Enlightenment Gallery Five Years On

Ämnet för Kim Sloans föreläsning är de olika rötterna till upplysningens museer. Hon inleder med att tala om The Walters Art Museum (öppnat ett år efter British Museums öppnande, 1754) i Baltimore som med den permanenta utställningen ”Palace of Wonders: The Galleries of Renaissance and Baroque Art” följt i upplysningens inredningsstil och karaktär. Utställningen består av ungefär 1500 tavlor, naturaliesamlingar, skulpturer och domestiska föremål från 1400- till 1600-talet. Upphängningen kallar hon ”a modern deceipt of the past displayers”, i hur man eftersträvat att efterlikna ett typiskt rum för perioden. Det finns dock inte några direkta visuella källor till hur man visade föremål, och det är en anledning till att upplysningsgallerier lätt kan bli feltolkade. Om detta står att läsa i Douglas Crimps essä On the Museum’s Ruins (MIT Press, 1995).

Georg Hainz, Cabinets of Curiosities, 1666, olja på duk, 115 x 93 cm, Kunsthalle, Hamburg.

Hon går vidare med att visa Georg Hainz målning Rariteiten kabinet från 1666. Därefter övergår hon till att tala om British Museum, som är en produkt och ett förkroppsligande av upplysningen, och då särskilt i funktionen av att sprida kunskap. Byggnaden öppnades för allmänheten redan 1759 i det befintliga Montagu House, och bestod från början av fyra privata bibliotek. Det har sedan dess verkat för ett nationellt och publikt kunskapsbevarande, fritt och öppet för alla. Till 250-årsjubileet 2003 öppnade man The Enlightenment Gallery, med underrubriken ”Discovering the World in the 18th Century”, i ett av biblioteksrummen. Man eftersträvade en historisk interiör och återställning av rummet som det såg ut när det färdigställdes 1822. Det rör sig således om en virtuell encyklopedi av vad vi visste om världen vid den specifika tidpunkten, en portal för betraktaren till upplysningen, och dess ideal av sanning, kunskap och förståelse, ett museum om världen för världen. ”Upplysning” är dock numer ett ifrågasatt begrepp som beskrivning för verksamheten.

Thomas Rowlandson och Augustus Pugin, Hallen och trappan i Montagu House, från
Ackermanns Microcosm of London (1808-11).

Ett annat exempel är 1600-talsprivatbostaden Buckingham House, där kungens bibliotek utgjorde en spektakulär kunskapsbank och döpt efter ”The Crown of England”, med Robert Smirke som arkitekt. Det är byggt endast som förvaringsplats åt böcker, förutom särskilda rum för läsning. I skapandet av rummet på British Museum har man använt sig av visningstekniker från tiden för världsutställningen 1851, med så många objekt på varje utrymme som möjligt, dryga 5000 objekt allt som allt. Man har inga datorer eller visuella skärmar för att inte bryta upplysningsillusionen. Rummet är indelat i sju moderna kunskapsområden, i anda från Newton och Locke då man såg det som att man studerade guds verk genom förnuftets ljus, och organiserade kunskaper i tredimensionella objekt. Dessa områden är “Art and Civilisation”, “Classifying the World”, “Ancient Scripts”, “Ancient Religions”, “The Birth of the Natural World”, “Trade and Discovery” och The Birth of Archaeology. En av personerna som ges särskilt utrymme i representationen är Joseph Banks, president över The Royal Society och botanisk samlare på Cooks stillahavsresa.

I visningsupplägget har man återspeglat och förstärkt objekten och ger betraktaren möjlighet att titta på dem genom 1700-talets ögon, genom härledning och taxonomi i kontrast till logik och förnuft, och således är filosofin sammanvävd med objekten. Man har även använt sig av en kostymerad tolkning av särskilda platser. Besökaren går i en medsols runda i rummet snarare än sektion för sektion och det ges inget narrativ eller någon kronologisk karaktär. Det enda riktigt nutida inslaget i ”the Enlightenment Gallery” är Damien Hirsts tappning av upplysningen genom den temporära installationen Cornucopia (2008). Det man önskar förmedla med galleriet är själva drivkraften bakom 1700-talets tankevärld. Man har även inkluderat en samling skulpturer härstammande från Charles Townleys samling på Park Street i Westminster, London.

Perioden såg också framväxten av konnässörväldet, och en anda av att datera och spåra, en utveckling av konst inom en kultur och även av andra civilisationer. Termen upplysning kan dock uppfattas som något ytligt, och Sloan går vidare med att ta upp Foucault och Roland Barthes och diskussionerna om kolonialism, imperialism och stöld. Dessa företeelser sammanföll också samtidigt som den viktorianska eran syn på ”civilisation”, vilken var utgick ur ett eurocentriskt perspektiv. Detta ger också upphov till den känsliga frågan om objekt skall returneras till sina ursprungsländer, eller uppvisas på samma kaotiska sätt som när museet först öppnades, då man visade upp varje ”byte” man kunde lägga vantarna på.

Diskussion

Upplysningen ses ofta som en empirisk revolution av kunskap och privat samlande och en banad väg från kuriosakabinett till museer. Diskussionen rör sig kring vad det finns för motsvarighet idag av temporära samhörigheter och identitetspolitik, samt museernas politiska relevans i en nationsskapande process och deras dilemman. Peter Aronsson menar att det ofta råder en uppfattning om en linjär utveckling från en praktisk tillämpning av upplysningen i bildandet av klubbar för geologi till museibildanden. Efter kalla kriget har man dock börjat diskutera den postkoloniala aspekten av och tillståndet för konsten. Det är en multikulturell diskurs med stor genomslagskraft, och värt att uppmärksamma är att det inte finns något nationellt narrativ i svenska museer (undantaget Armémuseum). Man har i museikulturen närmat sig det akademiska studiet, idealet av museer som läroinstitutioner har blivit allt vagare, och man ser desto mer till estetiska värden än till empiriska bevis. En annan viktig faktor är museernas verkan för känslan av allmängiltighet.

Simon Knell menar att vi har en postmodern syn på vad museer skall åstadkomma, då vi ser objekt som verkligheten, och frågan är hur långt verkligheten sträcker sig från dessa objekt, samt att det under upplysningen inte ägde rum någon distansering från objektet som verklighet. Heather Ewing menar att då man har 135 miljoner objekt i samlingar på The Smithsonian Institution, och omöjligt kan visa alla samtidigt, diskuterar nya visningstekniker som virtuell tavelhängning. Kim Sloan ser inte samlingarna på British Museum som döda objekt i förvaring, utan forskningen om dem pågår ständigt. Därpå betonar hon vikten av museets syfte: 1) Dess bevarande funktion; och 2) Dess förklarande funktion. Hon menar vidare att objekten tar sin mening från platserna de kommit från, och utläses utifrån olika kontexter, inte som bevis för kunskap och därmed är det fråga om en frånkoppling från upplysningssynen.

Samlingarna kan ses mer som ett problem än en tillgång, menar hon, då själva konceptet bakom ett museum är en byggnad med objekt, och ställer sig frågan vad vi ska göra med alla objekt som det aldrig kommer att finnas tid till att analysera. Det är en etisk fråga vad vi samlar in och vi kan inte tänka förnuftigt kring detta. Knell tar vid och menar att museet är ett neutralt utrymme som uttrycker en särskild värdekänsla, koncept som klass i en urban miljö, och att de handlar om folket. Däremot måste vi hindra utvecklingen av nya museer. Ewing framhåller att The Smithsonians samling byggdes samtidigt som själva huset och att man nu diskutera ”museet utan samling”. Hon framhåller även att The Smithsonian från början är tänkt som en encyklopedi över livet, med tanke om den allmänintresserade vetenskapsutövaren och utrymme för deltagande vetenskap.
Själva konceptualiseringen bakom ett museum, menar hon, är materiell i hur den tenderar att luta åt själva huset, eller åt själva samlingen. Istället vill hon framhålla så kallade ”museilized landscapes”, presentationer med interaktiva möjligheter. Sloan menar att nationella museer är skapade i en anda av vad som var nationella, encyklopediska narrativ, med utbildande i nationens historia som syfte. Knell poängterar att museer måste försvara sig politiskt för vad de gör. Moralen har varit något att ifrågasätta, då situationen har förändrats och museet är en komplex plats. Han avslutar med att ifrågasätta museets själva funktion som läroinstitution, då vi inte lär oss historia genom att titta på målningar, utan genom att studera och läsa böcker, konceptuellt formade som museer fast på papper. Att se på konst i verkligheten är en annan typ av erfarenhet och upplevelse. Det finns fler faktorer i diskussionen om museiväsendet än om upplysningens monolitiska konceptmuseum, menar han, och mer komplexa frågor om hur museet både är en kombination av representation och tolkning, och inte enbart är en nöjesupplevelse.