dyalogus - Efterord till år 2009

Det gamla året 2009 har tagit avsked och i senaste laget, en bit in på det nya, följer en årskrönika, då det ligger i tiden att se tillbaka på det gångna året, och denna gång även decenniet. Jag tänker i denna ta upp några av de utställningar, symposier och seminarier jag bevistat under året, kulturhändelser och kulturträffar i allmänhet samt vad jag planerar för framtiden gällande bloggen. Som säkert är bekant för de läsare som studerar så räcker tiden ofta inte till och detta kan sägas vara orsaken till det sparsamma antalet inlägg som hittills gjorts under bloggens verksamhetstid. Tiden har helt enkelt inte räckt till på det sätt jag hade förutsett, och i dessa sammanhang kan man kanske inte räkna med något bombardemang av synpunkter och postade inlägg i vilket fall. Jag planerar dock att fullfölja vad jag åtagit mig och fortsätta som förut i den mån det finns tid.

Under året har jubileumen avlöst varandra, och kultur- och vetenskapsintresserade har kunnat frossa i utbudet seminarier och symposier. 2009 var kanske först och främst astronomiens år, proklamerat av UNESCO, och detta med anledning av 400-års minnet av de första astronomiska observationerna gjorda med teleskop. Detta utgjorde också bakgrunden till den utställning som Istituto e Museo di Storia della Scienza producerat och som lånades in till Nobelmuseet i Stockholm. Till sin hjälp hade de i stort sett världens hela garnityr, som Nobelmuseets ansvarige Olov Amelin uttryckte det i ett mail, av framstående vetenskapshistoriker (Jim Bennet, Albert van Helden, David A King, Sven Dupré, Michael T. Wright, Paolo Galluzzi själv förstås m.fl.). Resultatet var dels utställningen "Galileos Telescope, the instrument that changed the world" (tidigare visad i Beijing och på Franklin Institute, Philadelphia), med vidhängande katalog, samt utställningen "Galileo" som bara visats i Florens, också den med en omfattande katalog.

   Utställningen fokuserades helt på uppfinningen teleskopet, dess tillkomsthistoria, Galileos användning av detsamma, en analys av dess brister och kvaliteter samt dess efterföljare. Bägge utställningarna kan ses som hyllningar till Galileo, och dennes betydelse för vad som brukar omnämnas som ”den vetenskapliga revolutionen” (ett problematiskt uttryck som ifrågasätts av Steven Shapin i boken The Scientific Revolution (finns på svenska på Bokförlaget Symposion (1996, ny upplaga 2000)), vilken kan sägas utgöra ett nytt och mer kritiskt nyanserat perspektiv på epokbegreppet ”Den vetenskapliga revolutionen” som omhuldats länge av vetenskapshistoriker). Är man intresserad av astronomi i allmänhet och gamla astronomer i synnerhet ges som exempel på nyare perspektiv boken Att låta själen flyga mellan himlens tinnar. Tycho Brahe och hans tid redigerad av Håkan Håkansson (Bokförlaget Atlantis, 2006), i vilken man lägger jämvikt vid en rad verksamhetsområden och mindre kända sidor hos densamme, så som adelsmannen, alkemisten och den religiösa poeten. Brahe är även intressant i sammanhanget då han banade väg för Keplers, Newtons och, inte minst, Galileos forskningsinsikter; samt för fortsättandet av revolutionära upptäckter och som yttermera grund för genombrytande vetenskapliga arbeten.

   Ett annat jubileum 2009, om än inte lika uppmärksammat som Linnéåret året dessförinnan, var 500-årsjubileet av 1400-talskyrkomålaren Albertus Pictors död. I februari 2007 hölls det ett idéseminarium vid Stockholms universitet som inledning under vilket man drog upp riktlinjerna för programmet, som planerades att träda i kraft under företrädesvis sommarhalvåret 2009. En mycket spridd verksamhet ägde rum, som förutom visningar av Pictors verk i olika kyrkor inkluderade utställningar på bland annat Upplandsmuseet, Historiska museet och Medeltidsmuseet, samt föreläsningar runt om i Mälardalen och i Antikvarisk-Topografiskt Arkivs lokaler, vilken jag besökte. Jubileumsåret kom även att innefatta utgivning av böcker behandlande Pictor, hans tid och verk; frimärken med motiv ur hans gedigna produktion samt musikaliska inslag i tema av Pictors samtid. Jubileumsprojektet utkom i mars med två volymer om honom, betitlade Albertus Pictor. Målare av sin tid. Det första bandet författades av Pia Melin och det andra av Christina Sandquist Öberg. Den förstnämnda är verkligen ingen främling i sammanhanget, då hon ägnade sin doktorsavhandling åt Albertus Pictor (Fåfängans förgänglighet. Allegorin som livs- och lärospegel hos Albertus Pictor, 2006). Andra böcker om Pictor som kom förra året är Kerstin Landströms Albertus Pictor och Martin Lönnebos Pilgrimsbok i Albertus Pictors fotspår.

   På tal om böcker så lanserades de två första delarna av det översiktsverk över Sveriges historia, redigerat av Dick Harrison och Stig Welinder, som utlovats av Norstedts sedan 2005. Det första bandet i den planerade serien bär titeln Sveriges Historia; 1. 13 000 f.Kr. – 600 e.Kr., och det andra Sveriges Historia; 2. 600 – 1350. På den idéhistoriska bokfronten har vi Andreas Hellerstedts avhandling Ödets teater. Ödesföreställningar i Sverige vid 1700-talets början ((Nordic Academic Press), Bosse Holmqvists Till relativismens försvar. Några kapitel ur relativismens historia: Boas, Becker, Mannheim och Fleck (Symposion), samt Pia Gadds Frillor, fruar och herrar. En okänd kvinnohistoria (Bokförlaget T Fischer & Co) Värt att uppmärksamma är också de museikataloger som åtföljde två av årets stora konstutställningar, Nationalmuseums Caspar David Friedrich-utställning och Moderna Museets utställning med verk av Salvador Dalí och Francesco Vezzoli. Den förstnämnda katalogen, Caspar David Friedrich. Den besjälade naturen, nominerades till ett pris bland 25 andra av juryn för Svensk bokkonst 2009. Vernissage och diplomering kommer att äga rum på Kungligs Biblioteket i mars.

Nationalmuseum och Moderna Museet har haft hård konkurrens sinsemellan om museibesökarna under hela hösten då de båda haft väldigt populära konstnärer på agendan. Nationalmuseum påbörjade sin triumfsvit tidigare i våras med utställningen om Prerafaeliterna och fortsatte under hösten med en för Sveriges räkning unik chans att se Friedrichs verk, då de flesta av utställningens teckningar och målningar lånats ut till museets förfogande av utländska konstmuseer. Nationalmuseum har även sedan april påbörjat den omvandling av museet som ansetts nödvändig för museibyggnadens fortsatta verksamhet. Detta uppmärksammades i projektet ”Museum i nytt ljus. Arbete pågår”, vilket förutom att adressera problematiken med den alltjämt växande samlingen föremål och planerna för Nya Nationalmuseum, även utrustade besökarna med en karta vilken spårade 143 års förändringar av byggnaden, samt reserverade det första våningsplanet för två utställningsrum speglande museets rika utbud av skulpturer.

Med ett konstår som påbörjades med Anna Odells skensuicidala hyss på Västerbron i januari, tätt följt av en konstfackstudents demolering av en tunnelbanevagn, kan man väl säga att avslutningen av året lovar mer för framtiden än vad förra året gjorde, och optimismen känns påtaglig i och med det stora antal besökare, som köade ända bort till klädskåpen på Moderna museet, på Dalí-utställningens sista dag, söndagen den 17:e januari 2010. Utställningen fokuserade på Dalí som ”mediakonstnär” och som verkande i offentligheten, som konstnären med stort k. I anslutning visades verk av en av vår samtids konstnärer med kändisar som inspiration; Francesco Vezzoli. Vill man vara analytisk så kan man väl säga att Vezzolis konst när en postmodern hållning till skapandet, då han arbetar med uttrycksformer som man kan applicera Jean Baudrillards tänkande om simulacra; ”en kopia utan ett original”, på, eller som något Fredric Jameson skulle hänvisat till som en citat- eller pastischkultur. Som ung inspirerades han av TV:s dagliga såpoperor och fascinerades av kändisar som förlorat sin forna stjärnglans.

Några symposier och intressanta seminarier ägde även rum under förra året. Jag nämner här lite kortfattat den symposieserie som Nobelmuseet var initiativtagare till; ”Arvet efter upplysningen”, då en artikel om denna är under produktion. Tre symposier ägde rum under året med upplysningen som tema, det första om upplysningens dialektik, det andra om upplysningen i svensk litteratur och det tredje om upplysningens arv till museivärlden. Diskussionen hade sin grund i humanioraämnen som historia, idéhistoria och litteraturvetenskap. En internationell konferens betitlad ”The Faces of the Mask. Acting Theories in Action” hölls i november, och inleddes med en öppen föreläsning av den internationella kulturkritikern Mieke Bal, som föreläste på temat ”Affect as Medium” (se separat artikel). Tidigare, på våren, hölls en temaföreställning (fredagen den 29:e maj 2009) på Forum - Nutidsplats för kultur, belysande affekt ur filosofins, litteraturens, arkitekturens, psykoanalysens, konstens och musikens perspektiv. På judiska teatern hölls i maj föreställningen ”Existerar filosofiska problem eller bara språkliga bryderier?”, speglande Ludwig Wittgensteins, Karl Poppers och Bertrand Russells möte på Cambridge 1946, och uppsatt av Moral Science Club.

Stockholms Kulturfestival hölls mellan den 11:e och 16:e augusti, med Stockholm stad som arrangör, där bland annat temat ”Tänk på döden” ingick. Ett av de fem ingående verken var Igor Antics ”Now and Never Forever”, som bestod av en installation på Klara kyrkogård. På ett antal dörrar, uppställda runt om på kyrkogården, stod ord som ”tisdag” och ”evigheten”. Alla ord rörde sig kring tiden, på ett allmängiltigt plan eller på ett existentiellt. Besökaren rörde sig runt en obestämd tidsaxel mellan det vardagliga och det religiösa, genom kyrkogårdens kontext. Just kyrkogården var en konkret referens till döden som religiös upplevelse, att träda över tröskeln till en annan värld, i kombination av andra upplevelser och tillstånd hämtade ur föreställningar om vardagens och själens överlevnad.

Årets Nobelpristagare i litteratur var som bekant den tyskrumänska författaren Herta Müller. Det var även den nye ständige sekreteraren för Svenska Akademien, historikern Peter Englunds, första tillkännagivande av nobelpristagare. På dennes nu avsomnade blogg deklareras i ett inlägg bloggens fördelar som publikationsform, och detta är något även jag vill lyfta fram så här i bokslutens tidevarv. Bloggen jag hittills fört är inte tänkt som en vardagsskildrande dagbok eller till att skriva av sig i privat mening, utan som en publikationsform liknande en tidskrift för akademiskt intresserade. Många som skriver, ända upp på doktorandnivå, har svårt att få sina artiklar och essäer publicerade i tryckt form, delvis därför att tryckning ofta finansieras av föreningar och/eller genom medlemsavgifter, allmosor och fonder (som exempel tar jag Idéhistoriska föreningens tidskrift Noesis, för vilken tryckningen lagts på is på grund av bristande ekonomiska medel och som därför flyttat ut på nätet.).

Bloggen kanske därmed ter sig som rätt opersonlig, vilket är fel då jag enbart tar upp sådant jag själv intresserar mig för eller inspireras utav. Bloggen är mitt sätt att kommentera, ta del av, verka för och lyfta fram forskningen inom humanvetenskaperna, med tyngdpunkten på konstvetenskap och idéhistoria. Jag publicerar här mina texter, ingående som delar av en något friare förhållning till forskningen i stort, utan att fördenskull ge vika på de akademiska regelverken. Det rör sig således om en friare typ av forskningsblogg, där jag själv har initiativet till texternas ämnen och områden. Att ha med fotnoter till mina texter kanske inte är fördelaktigt i denna form, och jag kommer i viss mån hädanefter istället använda Harvardsystemets notapparat. Det är dock svårt att ifrågasätta Oxfordssystemets fördelar för den tryckta texten, och då dessa texter oftast är skrivna som artiklar eller längre essäer och tänkta att kunna publiceras även i sådan form, vore det ett hästarbete att tillämpa det tidigare på allt som redan skrivits med Oxfordsystemets notapparat.

Jag hoppas därmed att Ni fått en bild av hur bloggen är tänkt att betraktas och nyttjas; ibland enbart som en kommentar och ibland som en länk i en längre tankekedja om dagens kulturforskning. Jag avslutar därmed denna min årskrönika genom att åkalla Charles Pierre Baudelaires avslutande ord ur dikten Berusa er!: »Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll! Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag.«. God fortsättning på kulturens år 2010.